Sofia & Cassandra

Ganska snabbt förstod vi att det inte skulle räcka där eftersom vi hamnat på helt fel avdelning. Efter ultraljud nummer två fick vi träffa en leverläkare på grund av Sofias sjukdom, men han satt bara och hånlog, ifrågasatte hennes sjukdom och behandling och mumlade ofattbara meningar på thai-engelska. Det här skulle nog ta sin tid...

Efter ett tag fick vi tag på en svensk kontaktperson som hjälpte oss att tyda hans thaenglish och förklara Sofias sjukdom. Dock kunde hon gärna ha varit något trevligare.

Blodprov togs och sen fick vi vänta. Och vänta. Och vänta. Snart kom de fram till vad det kunde vara och vilka mediciner som skulle tas. Konstaterat var att Sofia hade vätska i buken som troligtvis blivit inflammerad, vilket orsakade smärtan.

Den svenska kontakten föreslog att vi skulle betala och åka därifrån och fixa med försäkringsbolaget när vi kom hem, men det tyckte inte vi.

Sofias superföräldrar måste ha klivit upp klockan fem denna lördagsmorgon för att försöka hjälpa till med kontakt mellan hennes läkare i Sverige, försäkringsbolaget och oss. Vi skulle försöka ordna ett samtal mellan sverigeläkaren och thailäkaren på sverigeläkarens begäran. Detta var dock mycket lättare sagt än gjort då thaiarna vägrade att både ringa upp ett svenskt nummer, då de hävdade att det inte går att göra från Thailand, och att ge oss ett direktnummer till läkaren. Helt plötsligt kom de också på att de inte visste vad felet var och att ingen medicin skulle ges. Sedan ville vi ha ett försäkringspapper ifyllt, men det kom de tillbaka med och sa "tyvärr går det inte", men pappret var redan ifyllt. Här någonstans började hoppet försvinna. 

Efter mycket om och men fick sverigeläkaren tag på thaien och de enades om en behandling. Kontaktpersonen från Sverige blev irriterad när vi ville skicka papper till försäkringsbolaget för att slippa betala och sa ungefär "På egen risk. Ni får själva pusha på. Jag kan inte hjälpa om det tar flera dagar att få bekräftat att de betalar och ni får inte lämna sjukhuset utan bekräftelse eller betalning". Vid det här laget hade Sofias mamma pratat med försäkringsbolaget sjuttioelva gånger och det tog bara någon timme innan vi äntligen kunde cheka ut med en påse medicin. Visserligen åtta timmar efter att vi kommit.

Vi kände oss båda helt slut eftersom vi stundvis trott att vi skulle bli tvungna att avbryta resan och åka hem, så många tankar har snurrat i huvudet idag. Sofia mådde ganska snabbt mycket bättre bara den mentala stressen och alla frågetecknen försvann, men väl på väg hem började Cassie känna sig dålig. 

Så fort vi kom in i receptionen kastade hon sig in på toaletten och gjorde sig av med allt hon stoppat i sig idag. Sofia, som för första gången på fyra dagar kan njuta av mat, fick med andra ord gå ensam till restaurangen. Med sig hem hade hon lite ris och en avslagen Cola till sjukling nummer två. Vi tror och hoppas att det är matförgiftning, och inte magsjuka, Cassie åkt på så att vi kan få njuta lite av livet imorgon. 

Tur i oturen är ändå att det inte är något mer än en infektion som orsakat alla bekymmer. Ännu bättre är nog att det hände just nu när vi befinner oss i Phuket. Detta är ju en av de största städerna vi kommer att besöka under resan och eftersom Thailand är så svenskt kunde vi relativt enkelt få tag på en svensk på sjukhuset.

För en stund sedan började wifi plötsligt fungera på vårt rum, något det inte gjort de tidigare tre nätterna vi spenderat här. Vi tog det som ett tecken på att vi nog blivit straffade lite väl hårt idag och ska strax försöka få igång en film. 

Kramar från två sjuklingar