Sofia & Cassandra

Efter att senaste inlägget publicerats började Soffi få ont i magen och ryggen igen. Lite sådär så att det kändes, men inte dödssmärta. Vi tänkte att det säkert berodde på att hon druckit lite för lite vatten under dagen, när hon i själva verket ska dricka extra mycket nu under medicineringen. Vi la oss i sängen en stund och tittade på en film med Brad Pitt, visste ni att han pratar thai förresten? Inte en jättebra film, med andra ord. 

Efter en stund bestämde vi oss för att gå ut och käka middag, och magontet höll sig ändå i schack. Vi hade dagen innan spanat in en grillbuffé som vi tänkte slå till på. Under promenaden dit träffade vi på svenskarna vi reste med från Koh Tao, och även festade med i Patong. Även dom skulle till den eftertraktade buffén, så vi sällskapade. Sjuuuuuuukt gott var det. Typ mathimlen nu när vi börjat tröttna på Pad Thai, Fried Rice, Chili, alla typer av curry och soja. Och lyckan när vi insåg att det fanns något annat kött än kyckling! Middagen var supertrevlig, vi fick en massa tips om ställen vi ska till och det är ju alltid kul att träffa folk! 

Sofias smärtor gjorde sig dock snart påminda och vi rundade av tidigt för att hon skulle kunna sova bort det onda eftersom vi bokat biljetter till Koh Lipe rätt tidigt dagen efter. 

Trodde vi ja... Väl hemma blev allt kaos. Sofia hade så ont i magen att hon hyperventilerade, grät och visste knappt vart hon skulle ta vägen. Betydligt mycket ondare än när vi hängde på sjukhuset i Phuket. Vi fick snabbt tag på Sofias föräldrar som rådde oss att ta oss till ett apotek för att fixa medicin. Klockan var nu kring midnatt. Eftersom Phi Phi är en jätteliten ö och vi inte alls har så bra koll på den visste vi inte ens om det fanns något öppet. 

Cassie som mådde väldigt mycket bättre än Soffi, tog uppdraget som medicinfixare på största allvar. Iförd pyjamas störtade hon ut på gatan, utan en aning om var hon skulle börja sin jakt. Ön är ju en riktig partyö, så de små gatorna var knökfulla av berusade turister. Likt en ninja parerade Cassie mellan vinglande ryssar och skrikande italienare. Flåsandes vrålade hon "PHARMACY!!!" till varenda människa som såg thai ut. Till slut hittade hon ett och kunde sedan återvända hem med mediciner till sin fallne krigare.

De hjälpte dock inte alls och smärtan återstod. Den enda gången det inte gjorde ont var när Sofia sprang i trappor, joggade på stället och körde typ "höga knän", så fort hon var stilla var det olidligt. Mitt i allt det jobbiga skrattade vi dock gott åt synen av Sofias frenetiska omkringhoppande, medan Cassie satt bredvid och försökte fråga saker om det onda, för att vidarebefordra till föräldrar och försäkringsbolag. 

Sofias föräldrar kämpade på hemma med att försöka fixa akuttransport till närmaste sjukhus (Phuket) och även försäkringsbolaget försökte få tag i öns läkare. Allt var väldigt kaosigt och vi kände oss rätt förtvivlade. 

Till slut började smärtorna avta och det bestämdes att vi skulle få besök av en läkare på morgonen. Han skulle därefter bestämma vad som skulle ske härnäst. Biljetten till Koh Lipe var det med andra ord bara att kasta, att åka vidare i detta skede var helt oaktuellt. 

Vid typ halv 4 imorse kunde vi äntligen gå till sängs, Sofia påklädd från topp till tå eftersom hon även hade feber och frös.

Ett par timmar senare knackade det på dörren och läkare och två sköterskor kommer in. Dom var jättesnälla (till skillnad från mupparna i Phuket) och frågade massa vettiga saker. Eftersom det inte finns något mer än en liten sjukstuga på Phi Phi kunde han inte göra de undersökningar på Sofia som krävdes och rådde oss till att genast åka tillbaka till Phuket och sjukhuset.  På morgonen hade Sofia inte alls lika ont, utan det var hanterbart. 

Väl på färjan mot Phuket mådde Sofia ganska bra. I slutet av färden small det dock till och all intensiv smärta var tillbaka. Framme i Phuket gick vi fort av båten, möttes av taxin försäkringsbolaget fixat och åkte direkt till sjukhus. Sofia hade jätteont. 

På sjukhuset gick det som vanligt trögt, tog 2 timmar innan de ens gav Sofia smärtstillande, trots att hon låg på golvet och grät av smärta. När sköterskan skulle ta prover massakerades armen och blodet sprutade. Amatörer. När smärtstillandet väl börjat verka kunde Soffi äntligen kontrollera sig igen. 

Än så länge vet ingen vad som är fel. Läkarna misstänker att bakterierna från vattnet i magen sitter kvar och har spridit sig, men det är väldigt oklart. Sofia har fått göra en magnetröntgen och ska snart ta kontrastmedel för att sedan göra det en gång till. 

Soffi är alltså inlagd på sjukhuset och vi båda får sova här i natt och troligen ett tag framöver. Något som är bra är att rummet är finare än typ alla andra vi bott i under resan! 

Känns bra att vi nästan var på sjukhuset när Sofia fick såhär sjukt ont igen och att hon äntligen får riktig hjälp nu.