Sofia & Cassandra

Natten har varit lugn, inte jättemycket sömn eftersom det springer folk ut och in i rummet hela tiden. Inget tassande direkt, utan lampor ska tändas och gärna ska det vara flera sköterskor som fnissar och pratar högljutt med varandra. 

Sofia är smärtfri, men har lite feber. Skönt! Anledningen till att vi är kvar på sjukhus är för att Sofia får en starkare antibiotika genom dropp och lite andra mediciner för att påskynda läkningen. Om hon svarar bra på medicinen blir hon utskriven på måndag och vi får resa vidare! HURRAAA! 

Morgonen var ett rent irritationsmoment.  Sjukhuset ska hjälpa oss att fixa förlängt visum (eftersom vårt går ut på måndag) och det enda vi skulle behöva göra var att fylla i varsitt papper, Sofia ska betala betala sjukhuset 1100bhat för att dom fixar visumet åt henne och även 1900bhat till immigrationsmyndigheten för själva visumet. Medan Cassie själv skulle fixat sitt visum med hjälp av ett läkarintyg för endast visumpriset (1900bhat). 

Inte då. De två svenska tolkarna jobbar även som koordinatorer och att göra sitt jobb verkar de inte så bra på. Igår fick Cassie en utskällning av den ena för att hon inte hade koll på sitt visum, trots att hon pratat med försäkringsbolag och frågade tolken massa frågor för att allt skulle bli rätt. Att svara på frågorna med en avhyvling kändes extremt oproffesionellt. Sofia kände sig också rätt illa bemött efter gårdagens möte. 

Imorse kom den andra tolken in i vårt rum när vi var alldeles nyväckta (för säkert 49494 gången) lägger fram två papper, säger att vi ska fylla i dom och att Cassie ska snabba sig med att åka till immigrationen för att fixa detta till oss båda. Sen gick hon och kvar stod vi som två frågetecken. Helt plötsligt lägger alltså sjukhuset över visumansvaret på Cassie, när de lovat att hjälpa oss och att fixa Sofias visum. Information om vart detta immigrationskontor ligger, vad Cassie ska säga eller hur det går till var det ingen som hade tid att prata med oss om. Att få mer information om hur processen skulle gå till kändes viktig för oss, eftersom hon sa tydligt att vi absolut inte ens fick vika våra ifyllda papper, de fick inte vara skrynkliga och skulle vara helt raka, då immigrationen ofta är väldigt kinkiga. 

Arg som ett bi packade Cassie sakerna och stampade iväg. Precis när hon ska hoppa in i taxin inser hon att hon glömt att fixa visumfoto för sin egen del (Sofias foto var redan fixat) och går tillbaka in till sjukhuset. Där får hon reda på att immigrationskontoret har stängt på helgdagar. Morr. Svenska tolken som prompt skickade iväg Cassie kom snart förbi, ryckte på axlarna och sa "ojsan. Trodde det var fredag idag". Dubbelmorr. 

Därefter rekommenderade hon oss att strunta i att fixa visum och istället ta böterna man får när man överskrider visumgränsen. Är man i landet över visumgränsen kan man få en stämpel i sitt pass som visar att man är en "landsförrädare". Jättekul att ha den i passet när vi ska in i nya länder, och ännu roligare när vi ska tillbaka till Bangkok på hemvägen. Thailands gränspolis lär ju motta oss med öppna armar med den stämpeln. Vi kommer självklart fixa visumet trots att vi bara kommer överskrida ett par dagar, onödigt att medvetet hamna i trubbel. 

Cassie får istället göra detta på måndag, medan Sofia blir utskriven från sjukhuset. Att bli utskriven är inte bara att tacka för sig och gå, utan det är en process som beräknas ta upp emot hela dagen. Vi räknar alltså med att Sofia fortsätter svara bra på behandlingen och att hon blir utskriven på måndag. 

Väl på rummet igen öste vi ut vårt hat mot världen och sjukhuset till allt kändes bättre. Sofia fick sedan sitt antibiotikadropp inkopplat och Cassie gick till frisören för att fräscha till barrett. Det var svårt att få en icke-engelsktalande thailändska att förstå att hon bara ville klippa topparna. Efter nån timme kom Cassie tillbaka till sjukhuset, Sofia satt fortfarande med dropp i armen och höll på att dö av uttråkning. Cassies hår som nästan var ned till rumpan är nu snarare axellångt. Men, vad gör det nu när Sofia börjar bli bättre?! 

Mycket mer händer inte. Sofia får sitt dropp ett par gånger om dagen, där emellan försöker vi gå en promenad eller gå till cafeterian för att ta en kaffe eller en glass, vi känner oss lite positivare och gladare nu. Sofia har inte heller ont, vilket är härligt! 

Annars är lösningen på all dötid att lyssna på dokumentärer på P3-appen. Vi kommer vara sjukt allmänbildade vid hemkomst! 

Puss och kram från två lite livsgladare, men ack så uttråkade tjejer.