Sofia & Cassandra

Strax efter vårt senaste, väldigt optimistiska, inlägg publicerats ringde Sofias försäkringsbolag. Hon kommer att bli hemskickad. Vi känner oss så himla ledsena och besvikna på att det ska behöva sluta såhär. 

Jag har sår i mina tarmar, det är ungefär vad vi vet. Kommunikationen mellan sjukhuset och försäkringsbolaget är allt utom bra och jag sitter bara i min säng hela dagarna och hoppas att någon ska ge mig information om något. Vad försäkringsbolaget har sagt är att de råder mig till att åka hem då de inte kommer att täcka fler kostnader som eventuellt uppsår. Med andra ord är det ingen som tvingar hem mig utan bara råder mig till att åka hem. Med tanke på vad som hänt hittills känns det som att det bara är att följa rådet. Jag vet inte alls vad som kommer att hända när jag väl kommer hem till Sverige, men helt frisk kommer jag inte att hinna bli här. Läkarvård kommer att behövs, men i vilken utsträckning är mycket oklart. Först när jag blir utskriven från sjukhuset kommer försäkringsbolaget att börja leta hemresa, och troligtvis blir jag utskriven imorgon. Hur som helst känner jag mig frisk och har inte längre ont någonstans.

Det känns så himla orättvist att det här händer. Jag har jobbat och slitit som ett djur sedan dagen efter studenten för att få ihop pengar till den fantastiska resan vi skulle göra. Dag 17 börjar jag få ont i magen och får spendera några dagar på sjukhus innan jag läggs in. Jag undrar verkligen vad jag har gjort för att förtjäna det här?! Vi skulle ju vara hemifrån i 99 dagar...

I höst ska jag börja plugga så det här var min chans, det kommer ingen mer på fem år. Då är jag 25 och då kommer det förmodligen inte att bli samma sak ändå. Alla vi träffat på resan har ju också varit ungefär 20. Det är nu man gör den här resan. 

Vi skulle åkt till Malaysia igår och vi hade planer på Kambodja och biljetter till Bali. Det blir inget med det. Vi har än så länge bara gjort mjukstarten i Thailand, ett land vi båda har varit i fler än en gång tidigare. Vi har besökt Koh Samui, Koh Phangan, Koh Tao, Phuket och Phi Phi Island. Koh Samui, Phuket och Phi Phi har jag varit på/i förut. Jag är så besviken, men måste ändå säga att de dagarna vi fick var fantastiska. Vi har varit på Full Moon Party, tagit dykcertifikat, träffat massa härliga människor och haft så kul tillsammans. Det var värt varenda öre jag slet för hemma. 

Enda känslan som beskriver den situation vi befinner oss i är orättvisa. Det känns fruktansvärt. Speciellt efter vårt senaste optimistiska inlägg började hoppet om en fortsatt frisk och fantastisk resa komma tillbaka. Vi började planera resdatumet in i Malaysia, hur vi skulle jobba oss ner till huvudstaden och flyga över till Kambodja för att sedan avsluta på Bali. Bali som varit den mest efterlängtade destinationen för oss båda. Så ringde försäkringsbolaget. Tårarna rann och vi kramades hårt tills tårkanalerna var tömda. 

Jag hade redan första gången vi var på sjukhus med Sofia tänkt tanken tänk om hon måste åka hem? Vad gör jag då? Svaret då kändes så självklart; åker vidare, såklart! Jag har, precis som ovanstående talare kämpat som en tok för att kunna åka och att inte åka vidare kändes så långt borta. 

Så var det dags att bestämma sig och helt plötsligt var det inte alls så självklart att åka vidare. Visserligen vet jag att det inte är ett problem för mig att åka vidare. Jag vet att jag är, om jag får säga det själv, väldigt tuff och besitter ett psyke som klarar det mesta. 

Jag vet att jag säkert skulle fortsätta ha det fantastiskt och att jag skulle träffa så mycket människor på vägen om jag fortsatte. Men resan jag ville göra var den som Sofia och jag hade planerat. Hade jag velat åka själv hade jag gjort den typen av resa från början. 

Jag må vara knäckt över allt som hänt, jag må tycka att världen är orättvis och jag må känna att livslusten är näst intill bortblåst, men det är inget mot den sorgen jag känner för Sofia. För hur ledsen jag än är har jag fortfarande möjligheten att välja om jag ska fortsätta eller åka hem. Sofia har inte det. För henne är resan liksom över hur mycket hon än vill stanna. 

Det viktigaste av allt är såklart att Soffi blir frisk och krävs det att hon åker hem för vård i Sverige får det vara så. Trots att vi bara fick 17 friska dagar av de 3,5 månaderna vi skulle haft var dessa dagar så bra. Allt kämpande hemma var det värt. För min del är detta ingen "sista chans" innan plugg. Att plugga till hösten har inte varit aktuellt för mig. Jag är inte färdig med resandet och planerna på att flytta utomlands är mer aktuella än någonsin. När en dörr stängs, öppnas alltid en annan. 

Avslutningsvis vill vi tacka er som följt med oss. Vi vill också tacka för all pepp och kärlek som ni gett oss under den senaste tiden som varit otroligt jobbig. Vi är glada att vi påbörjade den här resan tillsammans, för även om vi inte får avsluta den vet vi att vår vänskap vuxit sig så stark av allt som hänt. Vi beräknar att vi är hemma inom en vecka. Vi räknar också med att den första tiden hemma kommer vara fruktansvärt jobbig för oss, så hör gärna av er, men ge oss lite space. 

Puss och kram från Sofia och Cassandra